Att vara Blyg

Att vilja göra något innebär inte alltid att man kan. Det kan finnas många olika anledningar till detta, exempelvis brist på pengar, begränsningar på grund av hälsa eller helt enkelt prioriteringar i livet. Det kan också bero på ens personlighet. I detta inlägg tänker jag diskutera blyghet, och hur blyghet kan vara ett stort hinder för att göra det man vill och för att uppnå sina mål. Blyghet är något som de flesta upplever men i olika stor utsträckning. Vissa kanske bara upplever att de är lite blyga när de träffar nya människor. Andra påverkas mer och kan känna jättestor oro över situationer som de upplever dagligen.

Enligt en undersökning som beskrivs i Svenska Dagbladet så utgörs blyghet av 3 faktorer; dessa är tankar, känslor och beteende. Blyga människor oroar sig mycket för vad andra ska tycka. De känner ofta obehag i en utmanande social situation. De undviker ögonkontakt, svarar enstavigt på tilltal och har svårt att inleda ett samtal. Detta leder till att många väljer att undvika jobbiga sociala situationer.

Denna definition av blyghet, med dessa tre faktorer, kanske ger en tydlig bild av blygheten som ett hinder. Men jag tänkte förtydliga det ännu mer med några exempel. Som blyg kan det vara väldigt jobbigt att räcka upp handen i klassrummet, eller att säga sin åsikt i grupparbeten. Detta kan kanske leda till att det går sämre i skolan, då delaktigheten inte har varit märkbar. Att stå och redovisa inför klassen kan vara väldigt utmanande! Blyghet kan också påverka livet utanför skolan; kanske söker man inte det sommarjobbet man egentligen önskar, eller går med i den där spännande idrottsföreningen.

Att vara blyg kan också göra så att man uppfattas som tråkig, otrevlig och ointressant, när man i själva verket helt enkelt bara inte vågar! Är man blyg, så som jag är, så uppstår det dagligen situationer som är obehagliga och ansträngande. Men jag kan inte sluta gå i skolan, eller sluta träffa andra människor bara för att jag är blyg. Sociala situationer är inte precis något man kan ta bort ur sitt liv… Och det vill jag förstås inte heller.

Så vad ska man då göra när blygheten är så stor att den är ett hinder för det man vill göra? För mig så skulle min blyghet kunna vara ett hinder för att bli den jag vill bli, kanske vill jag bli politiker, kanske lärare, eller något helt annat. Om jag exempelvis ska bli lärare så måste jag överkomma min blyghet och kunna prata inför klassen.

Mitt långsiktiga mål är alltså att kunna stå och prata framför en hel klass, men för att kunna uppnå detta måste jag sätta rimliga krav på mig själv, öka utmaningen succesivt; sätta upp delmål. Exempelvis så brukar jag inte göra redovisningar inför hela min klass, och för varje gång jag redovisar så ökar jag kanske antalet jag redovisar för. Man ska inte börja med för höga förväntningar, för uppnår man inte dem direkt så kan det vara ett stort nederlag och svårt att återhämta sig från.

Viktigast av allt är att man måste förstå att, visst, blygheten kan vara ett stort hinder i många sammanhang, men det är också en bra egenskap. Eftersom blyga personer oftast iakttar och tänker mycket istället för att prata, så blir de oftast bra på att läsa av och minnas saker om personer och har ofta genomtänkta saker att säga. Man ska sluta må dåligt över att vara blyg. Det är det viktigaste och svåraste steget att ta för att sluta låta sin blyghet vara ett hinder för att göra det man vill. Man behöver inte försöka ta bort sin blyghet, man ska bara lära sig att hantera den och arbeta kring den. Det är få personer som måste möta sin rädsla lika ofta som de blyga gör. Blyga människor är modiga människor!

1 P i X E L I E – Erica Pettersson:

skriven

Jag vet att det här är ett lite äldre inlägg, men hittade det precis och måste bara få skriva några rader :-)

Så BRA skrivet!!
Jag är själv blyg, och har varit extremblyg under min uppväxt, så jag känner igen mig själv i allt du skriver.
Jag fick sämre betyg i vissa ämnen i skolan för att jag inte vågade prata på lektionerna (t.ex. engelska och svenska).
Jag hade inte en enda kompis under hela uppväxten.
Det är egentligen de senaste två åren jag hittat ett par personer att umgås med på fritiden, och jag är 33 år.

Precis som du skriver; det handlar inte om att en inte vill, utan om att en inte vågar.
Att (våga) vara utåtriktad är den högsta drömmen för en blyg person.
Att vara arbetssökande är tortyr för en riktigt blyg person.

"Det är få personer som måste möta sin rädsla lika ofta som de blyga gör"
Kunde inte ha skrivit det bättre själv!
Har inte tänkt på saken på det sättet tidigare, men det är ju så SANT!
Eftersom samhället är uppbyggt efter en norm där ALLA utgås från att vara utåtriktade så konfronteras vi blyga varje dag - flera gånger per dag - med vår rädsla.
Så vi utvecklar ju, som du skriver, ett otroligt mod!

Jag skrev själv ett inlägg om min erfarenhet av blyghet för några månader sedan, så det var så roligt att få läsa någon annans tankar om samma ämne! :-D
http://pixelie.webblogg.se/2017/february/att-ta-sig-ur-en-bubbla.html

Hoppas du får en mycket fin fortsatt sommar!

Kommentera här: