Resan till Polen

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min Syster Ängeln

Spegeln föll ur min hand. Jag kunde höra hur den träffade det hårda badrumsgolvet och tusentals skärvor spred sig över golvet för att bilda ett mönster. Detta brydde jag mig inte om. Det enda jag kunde bry mig om var personen jag sett bakom mig i spegeln.

Jag vände mig sakta om och stod nu öga mot öga med min älskade och hatade syster, men min syster var död. Hon hade dött i cancer bara ett par dagar tidigare, ändå stod hon nu här framför mig. Under den sista tiden av min systers liv hade hon sakta tynat bort medan cancern sög allt liv ur henne. Den person som stod mittemot mig hade färg på kinderna, glans i håret och liv i ögonen. På hennes rygg var två stora vita fjäderklädda vingar fästa. Hon var en ängel.

Det var min syster och hon var vacker. Hon var vacker innan hon fick cancer och även under tiden hon hade cancer, men nu var hon som vackrast. Medan jag hade studerat henne i misstro, hade hon aktsamt inväntat en reaktion. Mina ögon fylldes med tårar, allt blev helt suddigt och jag kunde knappt se. Jag försökte blinka bort mina tårar, för jag ville inte missa en sekund av stunden med min syster. ”Ska du inte plocka upp det där?” ifrågasatte hon retsamt med ett litet flin, samtidigt som hon nickade mot skärvorna på golvet.

Jag kunde inte låta bli att skratta till och ett egendomligt lugn spred sig inom mig. Jag tog sakta två steg framåt och kände det kalla golvet mot undersidan av mina fötter. Jag lyckades undvika de många skärvorna som låg utspridda över hela golvet. Jag drog med stor varsamhet in min syster i en kram. Hon såg så skör ut, som en porslinsdocka, men ändå fanns där en styrka som jag aldrig hade sett hos henne tidigare. Samtidigt som jag andades in hennes blommiga doft mumlade jag med munnen tryckt mot hennes axel; "Jag älskar dig".

Hon tog lätt tag om mina axlar och föste försiktigt bort mig från henne. Hon stod länge med sina händer vilade mot mina axlar och tittade på mig med sina vänliga kristallblå ögon.

En ensam tår rann sakta nerför min kind. Innan jag hann torka bort den själv, så sträckte min syster försiktigt fram sin hand. Jag följde handen med min blick när den kallt snuddade vid min kind och fångade upp den sorgliga tåren. Sakta tog hon bort handen från min kind och tåren fortsatte sin långsamma färd neråt och landade på hennes enkla vita klänning. Ett rött mönster bildades på klänningen, det var rött som blod. Doften av ondska spred sig i rummet och de vänliga ögon som tidigare studerat mig transformerades till svarta av ondska. Fjäder efter fjäder på hennes vingar blev till svart. Tillslut var båda hennes vingar lika svarta som hennes ögon. Hon var fortfarande vacker, men på ett skrämmande sätt. Hon hade förvandlats till sitt sanna jag.

Fortfarande lös det röda mönstret i mina ögon och jag stapplade bakåt. Jag kände hur en sylvass glasskärva skar in i min fot. Glasskärvan öppnade ett stort jack och blodet som flödade ut bildade en pöl på golvet. Trots detta kände jag ingen smärta. Där stod jag frusen av rädsla.

Hon tittade med en iskall hård blick på mig och sa "Glöm mig aldrig". Sedan tog hon ett steg bakåt och med en plötslig handrörelse skickade hon iväg en vind som öppnade det stora badrumsfönstret bakom henne. Det slog emot ytterväggen med en enorm kraft och stora sprickor spred sig fort genom fönstrets glas. Med hennes majestätiska svarta vingar slående i luften flaxade hon sakta ut genom fönstret och upp mot himlen. Med sorg och förtvivlan i blicken såg jag på när hon flög iväg. ”Gå vidare med ditt liv! Jag älskar dig inte”, ropade hon med kyla i rösten innan hon lämnade mig för alltid.

Trots att min syster alltid varit en hemsk människa så plågades jag av att se hennes ondska. Något brast inom mig och en obeskrivlig smärta spred sig i min kropp. Det kändes som att hon hade ryckt ut hjärtat ur min kropp och trampat på det, för detta hatade jag henne. Med hennes sista ord ekande i huvudet sjönk jag ner på golvet mitt bland alla glasskärvor. Tårarna rann okontrollerbart och den här gången försökte jag inte ens torka bort dem. Trots att mitt hjärta skrek av smärta så kändes mitt huvud helt tomt.

Det var sista gången jag såg min syster. Hon hade aldrig varit en vänlig människa, definitivt inte mot mig. Istället hade hon gjort mitt liv till ett helvete. Hur jag än försökte så kunde jag inte skapa en vacker perfekt bild av hennes existens. Min egen syster var mörkrets ängel och jag hatade henne, men ändå älskade jag henne.